Facit — Kapitel 10 — Repetition: kapitel 6–9

1 — Possessivsuffix på blandade stammar

1A

1. defter → defterim, defterin, defteri, defterimiz, defteriniz, defterleri (e — främre orundad → -i-; konsonantstam, ingen mjukning, ingen bindkonsonant -s-)
2. kutu → kutum, kutun, kutusu, kutumuz, kutunuz, kutuları (u — bakre rundad → -u-; vokalstam, så 3:e sg får bindkonsonant -s- → -su. 3:e pl: -lAr- följer tvåvägs → -lar-, sedan fyrvägs → ı: kutuları)
3. yatak → yatağım, yatağın, yatağı, yatağımız, yatağınız, yatakları (a — bakre orundad → -ı-. k → ğ framför vokalsuffix (1–5). I 3:e pl börjar suffixet med -l-, alltså ingen mjukning: yatakları)
4. kitap → kitabım, kitabın, kitabı, kitabımız, kitabınız, kitapları (a — bakre orundad → -ı-. p → b framför vokalsuffix. 3:e pl orörd: kitapları)
5. şehir → şehrim, şehrin, şehri, şehrimiz, şehriniz, şehirleri (e/i — främre orundad → -i-. Vokalbortfall: stammen är şehr- framför vokalsuffix. I 3:e pl återkommer den andra vokalen eftersom suffixet börjar med -l-: şehirleri)
6. gül → gülüm, gülün, gülü, gülümüz, gülünüz, gülleri (ü — främre rundad → -ü-; konsonantstam, ingen mjukning. 3:e pl följer tvåvägs på -lAr-: -ler, sedan -i: gülleri)

1B

1. min stora väska → büyük çantam (çanta — vokalstam, a/bakre orundad → -m; ingen bindkonsonant -y-)
2. ditt nya hus → yeni evin (ev — konsonantstam, e/främre orundad → -in)
3. hennes vackra ögon → güzel gözleri (göz + ler (plural) + i (3:e sg poss). Notera ordningen: pluralis sitter mellan stam och possessivsuffix)
4. vår gamla bok → eski kitabımız (sak — eski. kitap → p mjuknar till b framför vokalsuffix; -ımız: a/bakre orundad)
5. era små barn → küçük çocuklarınız (çocuk + lar (plural) + ınız. k → ğ skulle gälla framför vokalsuffix på enkel stam, men här står -lar emellan och blockerar det — slutkonsonanten i çocuk möter aldrig vokalsuffixet direkt)
6. deras nya granne → yeni komşuları (komşu — u/bakre rundad → -ları. 3:e pl)
7. min söta dotter → tatlı kızım (kız — konsonantstam, ı/bakre orundad → -ım)
8. ditt rena rum → temiz odan (oda — vokalstam, a/bakre orundad → -n; ingen bindkonsonant)

2 — Frågor och negation

2A

1. Mutluyuz. → Mutlu muyuz? (mu — u/bakre rundad; -y- som bindkonsonant + -uz)
2. Öğretmensin. → Öğretmen misin? (mi — e/främre orundad; -sin)
3. Akıllı. → Akıllı mı? (mı — ı/bakre orundad; 3:e sg ingen ändelse)
4. Üzgünüm. → Üzgün müyüm? (mü — ü/främre rundad; -y- + -üm)
5. Açız. → Aç mıyız? (mı — a är sista vokalen i aç, bakre orundad; -y- + -ız)
6. Türksünüz. → Türk müsünüz? (mü — ü/främre rundad; -sünüz)

2B

1. Mutluyum. → Mutlu değilim. (değil styr ändelsen till -im, oavsett att mutlu slutar på u)
2. Hastasın. → Hasta değilsin. (samma — -sin, inte -sın)
3. Türküz. → Türk değiliz. (-iz, inte -üz)
4. Hazırsınız. → Hazır değilsiniz. (-siniz)
5. Akıllı. → Akıllı değil. (3:e sg — ingen ändelse på değil)
6. Mühendisim. → Mühendis değilim.

2C

1. Är ni inte glada? → Mutlu değil misiniz?
2. Är hon inte sjuk? → Hasta değil mi? (3:e sg — ingen ändelse alls på değil eller mi)
3. Är det inte snabbt? → Hızlı değil mi?
4. Är jag inte snäll? → İyi değil miyim? (-y- som bindkonsonant + -im; mi följer av att değil slutar på i)
5. Är vi inte hungriga? → Aç değil miyiz?
6. Är det här inte en ny bil? → Bu yeni bir araba değil mi? (attributivkonstruktion yeni bir araba; negation och fråga sitter sist, på meningens predikat. Värt att märka: själva attributivfrasen rör sig inte — bara bu och det avslutande değil mi tillkommer)

3 — Att ha — possessivsuffix + var/yok

1. Vi har ett stort hus. → Büyük bir evimiz var. (adj + bir + subst + poss-suffix + var)
2. Hon har inga vänner. → Arkadaşları yok. (arkadaş + ları — 3:e sg poss på plural ägt; eller också "deras vänner" — sammanhanget skiljer)
3. Har ni en ny bil? → Yeni bir arabanız var mı? (araba + nız; mı eftersom var slutar på a)
4. De har en gammal hund. → Yaşlı bir köpekleri var. (djur → yaşlı, inte eski. köpek + leri eftersom suffixet börjar på -l-: ingen mjukning, köpekleri inte köpeğleri)
5. Har du ett problem? → Bir problemin var mı? (problem + in)
6. Jag har inga pengar. → Param yok. (para + m. Inget bir framför yok)
7. Min mamma är inte gammal. → Annem yaşlı değil. (människa → yaşlı; predikatsnegation med değil; 3:e sg — ingen ändelse)
8. Är inte hennes son liten? → Oğlu küçük değil mi? (oğul → oğl- + u: vokalbortfall + 3:e sg poss. Sedan adjektivet küçük som predikat, negation med değil mi)

4 — Hitta felet

1. annem, baban, kardeşi, evimız → fel: evimız; rätt: evimiz. Sista vokalen i ev är e (främre orundad), så 1:a pl-suffixet ska vara -imiz, inte -ımız.
2. ben yorgunum, sen yorgunsun, biz yorgunyuz, siz yorgunsunuz → fel: biz yorgunyuz; rätt: biz yorgunuz. Yorgun är en konsonantstam — ingen bindkonsonant -y- behövs. Bindkonsonanten dyker bara upp när stammen slutar på vokal (hastayız, mutluyuz).
3. yorgun mu?, hasta mı?, üzgün mu?, mutlu mu? → fel: üzgün mu?; rätt: üzgün mü?. Sista vokalen i üzgün är ü (främre rundad). Frågepartikeln följer fyrvägsharmoni → mü, inte mu.
4. annesi, arabası, kutusu, ütüsi → fel: ütüsi; rätt: ütüsü. Sista vokalen i ütü är ü (främre rundad). 3:e sg på vokalstam ska vara -sü, inte -si.
5. ben mutluyum, sen mutlu değilsun, biz hastayız, onlar yorgunlar → fel: sen mutlu değilsun; rätt: sen mutlu değilsin. Değil slutar på i (främre orundad) och styr alltid ändelsen dit — oavsett att mutlu slutar på u. Ändelsen blir därför -sin, aldrig -sun.
6. büyük bir ev, yeni bir araba, kırmızı çiçekler, küçüklar bir çocuk → fel: küçüklar bir çocuk; rätt: küçük bir çocuk. Turkiska adjektiv böjs aldrig — varken efter genus, numerus eller bestämdhet. Pluralis-suffixet -lar hör hemma på substantivet om det alls behövs, men i attributiv ställning används det inte med bir.
7. annem, oğlum, burnum, ağızım → fel: ağızım; rätt: ağzım. Ağız tillhör orden med vokalbortfall: framför ett vokalsuffix krymper stammen till ağz-. Suffixets vokal (-ım) står kvar, men den andra vokalen i stammen försvinner.
8. Köpeğim var., Param yok., Bir misafiriniz var., Bir kediler var. → fel: Bir kediler var.; rätt: Bir kedi var. Bir är räkneordet "en/ett" — efter bir står substantivet alltid i singular. Vill du säga "det finns katter" (obestämt plural) stryker du bir helt: Kediler var.