Start › Grammatiktermer
Grammatiktermer
Arbetsbokens grammatikterminologi är svensk/latinsk — det är de termer som används i intro-rutor och övningsinstruktioner. Den turkiska motsvarigheten visas en gång i det kapitel där begreppet först introduceras, och listas här som referens när du vill slå upp eller diskutera med en turkisktalande lärare.
Vokalharmoni (ünlü uyumu)
Principen att vokalerna i ett turkiskt ord — särskilt suffixens vokaler — rättar sig efter stammens sista vokal längs axlarna främre/bakre och (för höga suffixvokaler) rundad/orundad.
Första gången i: kapitel 1
Främre vokal (ön ünlü)
Vokal som artikuleras längre fram i munnen: e, i, ö, ü.
Första gången i: kapitel 1
Bakre vokal (art ünlü)
Vokal som artikuleras längre bak i munnen: a, ı, o, u.
Första gången i: kapitel 1
Rundad vokal (yuvarlak ünlü)
Vokal som uttalas med rundade läppar: o, ö, u, ü.
Första gången i: kapitel 1
Orundad vokal (düz ünlü)
Vokal som uttalas med neutrala läppar: a, e, ı, i.
Första gången i: kapitel 1
Hög vokal (dar ünlü)
Vokal som uttalas med tungan högt upp i munnen: ı, i, u, ü. Avgörande för rundningsharmoni, som bara gäller höga suffixvokaler.
Första gången i: kapitel 1
Låg vokal (geniş ünlü)
Vokal som uttalas med tungan lägre i munnen: a, e, o, ö.
Första gången i: kapitel 1
Stam
Den del av ordet som ändelser fästs på. I turkiskan är det stammens sista vokal som styr vokalharmonin.
Första gången i: kapitel 1
Suffix / ändelse
Morfem som fästs efter stammen och som måste vokalharmoniseras enligt stammens sista vokal. Tillämpas från och med kapitel 3 (pluralis -lAr).
Första gången nämnt i: kapitel 1
Betoning (vurgu)
Tryckaccent på en stavelse i ett ord. I turkiskan ligger huvudbetoningen i regel på sista stavelsen, med viktiga undantag (ortsnamn, lånord, vissa adverb).
Första gången i: kapitel 2
Mjuk g (yumuşak g — ğ)
Bokstaven ğ representerar inte ett eget konsonantljud mellan vokaler; den förlänger den föregående vokalen eller smälter samman intilliggande vokaler. dağ uttalas /daa/. Skrivs aldrig i början av ett ord.
Första gången i: kapitel 2
Talspråklig reduktion / Ljudreduktion
Förkortning eller sammandragning av en form i vardagligt, snabbt tal jämfört med den skriftliga formen. Exempel: yapıyor → yapıyo, gelecek → gelcek, ne yapıyorsun? → n'apıyorsun?, ağabey → abi. Arbetsboken lär ut den skriftliga formen som produktiv standard; reduktionerna lärs in för igenkänning.
Första gången i: kapitel 2
Pluralis / plural (çoğul)
Numerusform som markerar fler än en. På turkiska bildas pluralis med ändelsen -lAr, som har formerna -ler efter främre vokal (e, i, ö, ü) och -lar efter bakre vokal (a, ı, o, u). Rundningen styr inte denna ändelse. Turkiskan utelämnar pluralis efter räkneord (iki kitap, inte iki kitaplar) och i generella påståenden.
Första gången i: kapitel 3
Singularis / singular (tekil)
Numerusform som markerar en. På turkiska är singularis den oböjda grundformen — substantivet bär ingen särskild ändelse.
Första gången i: kapitel 3
Personligt pronomen (kişi zamiri)
Pronomen som markerar talare, mottagare eller den/det omtalade. Turkiskan har sex: ben, sen, o, biz, siz, onlar. O täcker både han, hon, den och det; siz är både plural ("ni") och artighetsform ("Ni").
Första gången i: kapitel 4
Demonstrativ / demonstrativt pronomen (işaret zamiri)
Pekande pronomen. Turkiskan har tre, graderade efter avstånd: bu (nära talaren), şu (på mellanavstånd / när man pekar), o (längre bort — sammanfaller i form med personligt pronomen o).
Första gången i: kapitel 4
Predikatsändelse / personändelse / kopula (kişi eki)
Ändelse som fästs direkt på ett adjektiv eller substantiv och som motsvarar svenskans "är" tillsammans med ett pronomen: yorgun-um "jag är trött", öğretmen-sin "du är lärare". Sex former: -(y)Im, -sIn, ∅, -(y)Iz, -sInIz, -lAr. Tredje person singular saknar ändelse helt. Turkiskan har alltså inget separat verb för "att vara" i nutid.
Första gången i: kapitel 4
Bindkonsonant (kaynaştırma harfi)
Konsonant som infogas mellan stam och ändelse när två vokaler annars skulle stöta ihop. Turkiskan har tre bindkonsonanter: y, s, n. I predikatsändelserna är det y (hasta + ım → hastayım). I possessivsuffixet 3:e person singular är det s (anne + i → annesi). N möter du senare i kasusböjning (kapitel 11). Possessivsuffixen i 1:a och 2:a person tar inte bindkonsonant på vokalstam — där är anne + m → annem (inte anneyim, som blir predikatet "jag är mamma").
Första gången i: kapitel 4; -s- introduceras i: kapitel 9
Fyrvägsharmoni / I-harmoni
Vokalharmoni-mönstret för höga suffixvokaler (ı, i, u, ü), där både främre/bakre och rundad/orundad spelar roll. Ger fyra varianter: -ım/-im/-um/-üm efter sista vokal a-ı / e-i / o-u / ö-ü. Motsats till tvåvägsharmoni (pluralisens -lar/-ler, kapitel 3) som bara använder främre/bakre.
Första gången i: kapitel 4
Existenssats / var-yok-konstruktion (var-yok cümlesi)
Sats där predikatet är var ("det finns") eller yok ("det finns inte"). Predikatet är invariant — det tar inga personändelser och böjs inte. Substantivet står vanligen i singular oavsett om referenten är en eller flera. Negationen yok är ett separat ord, inte değil + var. Kombineras ofta med possessivsuffix för att uttrycka att ha: Bir kedim var "jag har en katt".
Första gången i: kapitel 6
Possessivsuffix (iyelik eki)
Ändelse som fästs på substantivet och markerar ägaren — turkiskans sätt att uttrycka det svenskan löser med min, din, hans, hennes, vår, er, deras. Det fullständiga paradigmet på sex personer: 1:a sg -(I)m, 2:a sg -(I)n, 3:e sg -(s)I, 1:a pl -(I)mIz, 2:a pl -(I)nIz, 3:e pl -lArI. På vokalstam tar suffixet inte en bindkonsonant -y- (skillnad mot predikatsändelsen): anne + m → annem "min mamma", inte anneyim. I 3:e person singular dyker bindkonsonanten -s- upp när stammen slutar på vokal: anne + si → annesi "hennes mamma". Konsonantmjukning (k → ğ, p → b, t → d, ç → c) tillämpas före alla suffixformer utom 3:e plural, vars -lArI börjar med konsonant och därför inte triggar mjukning (kitap → kitabım men kitap → kitapları).
Första gången i: kapitel 6 (endast 1:a person singular -(I)m); fullständigt paradigm i: kapitel 9
Konsonantmjukning (ünsüz yumuşaması)
Mjukning av stam-slutkonsonant när ett vokalsuffix tillkommer. De fyra vanliga växlingarna: k → ğ (köpek → köpeğim), p → b (kitap → kitabım), t → d (yoğurt → yoğurdum), ç → c (ağaç → ağacım). Enstaviga ord är ofta undantag (Türk → Türküm, inte Türğüm).
Första gången nämnt i: kapitel 4 (om aç → acım); flera fall i: kapitel 6; drillas i full bredd: kapitel 11
Samtalsmarkör / fyllord
Ord eller småfras som inte tillför grammatisk information men som strukturerar samtal — tankefyllare, eftertryckmarkörer, uppmaningar, slutsatsmarkörer. Turkiskans vanligaste i ledigt tal: yani, şey, hadi, valla, tamam, falan. Markeras som vardagligt i ordlistan; används inte i formell skrift.
Första gången i: kapitel 6
Tilltalsord (hitap)
Affektiv form som används för att tilltala en person direkt, ofta som signal om närhet eller artighet. Turkiska tilltalsord är ofta lexikaliserade possessivformer: canım "min kära" (lit. "min själ"), kardeşim "kompis" (lit. "mitt syskon"), hayatım "älskling" (lit. "mitt liv"), şekerim "sötis" (lit. "mitt socker"). Familjeord som abi, abla, anne, baba används också självständigt som tilltal till okända personer i motsvarande generation.
Första gången i: kapitel 6
Frågepartikel (soru eki)
Den lilla partikeln mI som bildar ja/nej-frågor på turkiska. Tar fyra former enligt fyrvägsharmoni — mı, mi, mu, mü — efter sista vokalen i ordet före. Skrivs alltid separat (TDK:s norm), trots att talet binder ihop den med föregående ord. Plockar upp predikatsändelsen när meningen har predikat: Yorgun musun? "Är du trött?". Placeras efter det ord frågan riktas mot, vilket också styr fokus i meningen. Används inte i kombination med frågeord.
Första gången i: kapitel 7
Predikatsnegation / det nekande ordet değil (olumsuzluk sözcüğü)
Det ord — değil "inte" — som turkiskan använder för att neka adjektiv- och substantivprediket. Değil är ett eget ord, inte ett suffix, men fungerar grammatiskt som ett predikat: det tar predikatsändelsen i sin tur (yorgun değilim "jag är inte trött"). Eftersom değil slutar på i följer ändelsen alltid främre orundad harmoni — -im, -sin, -iz, -siniz — oavsett vilket adjektiv eller substantiv som står före. Att kontrastera med yok (existensnegation, kapitel 6) och -mA- (verbnegation, kapitel 18).
Första gången i: kapitel 7
Frågeord (soru sözcüğü)
Pronomen eller adverb som inleder en öppen fråga och ersätter det led som efterfrågas. Turkiskans frågeord — kim, ne, nerede, nasıl, ne zaman, neden — kombineras inte med frågepartikeln mI; de bär själva frågan. Nasıl kan ta predikatsändelse direkt (Nasılsın? "Hur mår du?").
Första gången i: kapitel 4 (kim, ne); utvidgning i: kapitel 7 (nerede, nasıl, ne zaman, neden)
Adjektiv (sıfat)
Ord som beskriver en egenskap hos ett substantiv. På turkiska böjs adjektivet aldrig — varken efter genus, numerus eller bestämdhet — och har därför en enda form i alla sammanhang. Det placeras antingen omedelbart före substantivet (attributivt: güzel bir kız "en vacker flicka", yeni kitaplar "nya böcker") eller efter substantivet med predikatsändelse (predikativt: Kız güzel. "Flickan är vacker."). I attributiv användning står räkneordet / artikeln bir "en/ett" mellan adjektivet och substantivet: yeni bir araba "en ny bil".
Första gången i: kapitel 8
Attributiv vs. predikativ användning
De två huvudsakliga sätten ett adjektiv används på. Attributivt: adjektivet beskriver substantivet direkt och står före det (büyük ev "stort hus"). Predikativt: adjektivet är det som påstås om subjektet och står efter det, ofta med predikatsändelse (Ev büyük. "Huset är stort."). Skillnaden gäller på alla språk men markeras olika: svenskan böjer adjektivet i båda funktionerna, turkiskan håller adjektivet invariant och låter placeringen göra hela arbetet.
Första gången i: kapitel 8
Vokalbortfall (ünlü düşmesi)
Lexikalt fenomen där vissa tvåstaviga ord — ofta gamla turkiska kroppsdelar och vardagsord — tappar sin sista stamvokal när ett vokalsuffix tillkommer: oğul → oğl-um, burun → burn-um, ağız → ağz-ım, şehir → şehr-im, isim → ism-im, fikir → fikr-im. Vokalen återställs när suffixet börjar med konsonant — så 3:e person plural -lArI ger oğulları, inte oğlları. Bortfallet är inte en harmoniregel; det är en egenskap hos enskilda ord och måste läras tillsammans med ordet. I ordlistan markeras varje sådant ord med vokalbortfall: stam X- och den nya stamform suffixen fästs på.
Första gången nämnt i: kapitel 6 (fikir → fikrim); drillas i full bredd: kapitel 9
Tvetydigheten i 3:e person plural -lArI
Possessivsuffixet 3:e person plural -lArI är systematiskt tvetydigt mellan två tolkningar: "deras X" (ägaren är onlar) och "hans/hennes X-ar" (det ägda är plural och ägaren är 3:e person singular). Anneleri kan både betyda "deras mamma" och "hans/hennes mödrar"; gözleri kan både betyda "hans/hennes ögon" och "deras öga(n)". Tolkningen styrs av sammanhanget och av ev. föregående ägare-pronomen (onların "deras", onun "hans/hennes"). I praktiken: när det är "deras X" är -lArI förstavalet utan ägare-pronomen; när det är "hans/hennes X-ar" sätts ett tydligt onun framför.
Första gången i: kapitel 9
Kasus (hâl, ad durumu)
Den böjningskategori som visar substantivets roll i meningen — subjekt, objekt, plats, riktning, ursprung, ägare. Turkiskan har sex kasus, som alla i Del A introduceras progressivt: nominativ (oböjd grundform — kap 1+), ackusativ -(y)I (bestämt direktobjekt — kap 11), dativ -(y)A (rörelse mot, indirekt objekt — kap 12), lokativ -DA (plats — kap 13), ablativ -DAn (från, ursprung — kap 14), genitiv -(n)In (ägare i possessiv konstruktion — kap 15). Suffixens vokal följer alltid vokalharmoni.
Första gången nämnt i: kapitel 11
Ackusativ (belirtme hâli, -i hâli)
Kasus som markerar bestämt direktobjekt med ändelsen -(y)I: kitabı "boken (obj.)", arabayı "bilen (obj.)". Vokalharmoni: fyrvägs (-ı/-i/-u/-ü). Bindkonsonant -y- på vokalstam. Konsonantmjukning k→ğ, p→b, t→d, ç→c triggas av den vokalinledda ändelsen. Egennamn tar apostrof och blockerar mjukning: Ahmet'i. Pronomenparadigm: beni, seni, onu, bizi, sizi, onları.
Första gången i: kapitel 11
Bestämt vs. obestämt direktobjekt
Skillnaden mellan ett objekt som talaren och lyssnaren båda vet vilket det är (bestämt — "boken") och ett som bara är en exemplifierad eller generisk referent (obestämt — "en bok", "bok"). Svenskan markerar skillnaden i artikeln (en/ett vs. bestämd form); turkiskan markerar den med ackusativändelsen på objektet. Bestämt objekt → ackusativ. Obestämt eller generiskt objekt → ingen ackusativ. Alltid bestämda: egennamn, pronomen, possessivt böjda substantiv, demonstrativt utpekade substantiv.
Första gången i: kapitel 11
Bindkonsonant -n- (kaynaştırma harfi — n)
Den tredje av turkiskans tre bindkonsonanter (efter -y- och -s-). Skjuts in när en kasusändelse läggs på ett substantiv som är böjt med possessivsuffix i 3:e person (singular -(s)I eller plural -lArI): arabası + (y)ı → arabasını "hennes bil (obj.)", anneleri + (y)i → annelerini "deras mamma (obj.)". På 1:a och 2:a person behövs inget -n- eftersom dessa possessivsuffix slutar på konsonant. Också i pronomenböjningen o, bu, şu → onu, bunu, şunu (här inte som buffer utan som spår av en historisk stamform on-).
Första gången i: kapitel 11
SOV-ordning (özne-nesne-yüklem dizilişi)
Standardordningen i en turkisk huvudsats: subjekt — objekt — verb. Skiljer sig från svenskans SVO. Verbet placeras sist; alla andra led grupperar sig före. Frågepartikel och negation hänger på verbformen. Ordningen är pragmatiskt flexibel — det som flyttas till slutpositionen får betoning, det som flyttas mot början är topik — men den neutrala ordningen är SOV.
Första gången nämnt i: kapitel 11