Start  ›  Kapitel 11

Kapitel 11 — Ackusativ -(y)I

Du lär dig att

• markera ett bestämt direktobjekt med ackusativändelsen -(y)I — kitap → kitabı "boken (som objekt)"
• välja rätt suffixvokal i fyrvägsharmoni: -ı, -i, -u, -ü efter sista vokalen i stammen
• foga in bindkonsonanten -y- på vokalstam: araba → arabayı, kedi → kediyi
• skilja bestämt från obestämt direktobjekt i turkiskan — det är inte längre artikeln som markerar det, det är ackusativändelsen
• tillämpa konsonantmjukning (k → ğ, p → b, t → d, ç → c) före ackusativen — den börjar med vokal och triggar mjukning på samma sätt som possessivsuffixet
• böja personliga pronomen i ackusativ: beni, seni, onu, bizi, sizi, onları — "mig, dig, honom/henne/det, oss, er, dem"
• sätta apostrof mellan ett egennamn och ackusativändelsen: Ahmet'i, Ankara'yı, İstanbul'u
• känna igen nio nya verb i presensformer som förskott: görüyorum, alıyorum, okuyorum, yiyorum, içiyorum, seviyorum, biliyorum, yapıyorum, istiyorum — formellt drillade i kapitel 17, men användbara redan här för att se ackusativen i bruk
• skilja fasta direktobjekt utan ackusativ (kitap okuyorum "jag läser bok / är upptagen med läsning") från specifika direktobjekt med ackusativ (kitabı okuyorum "jag läser boken")
• känna ett trettiotal nya ord för vanliga föremål man ser, köper, läser, äter och dricker — och nio nya vardagsverb som öppnar dörren till hela verbsystemet

Det här kapitlet är arbetets första kasus. Du har redan suffixerat substantivet med pluralis och possessiv. Nu lägger turkiskan på ett tredje skikt — kasusändelsen — som visar substantivets roll i meningen. Ackusativen är förstavalet eftersom den dyker upp i nästan varje sats med ett tydligt objekt.

Förkunskaper

Kapitel 1 (vokalharmoni — fyrvägs), kapitel 3 (pluralis — för att se ordningen mellan suffixen), kapitel 6 (introduktionen av konsonantmjukning och bindkonsonant), kapitel 9 (det fullständiga possessivsuffixet — som ackusativen ofta fäst utanpå).

Du behöver kunna identifiera sista vokalen i en stam och dela in den i de fyra harmoniklasserna. Konsonantmjukningarna k → ğ, p → b, t → d, ç → c måste sitta från kapitel 9.

Intro

Turkiska substantiv tar kasusändelser som visar deras roll i meningen — om de är objekt, var något händer, vart något rör sig, vem som äger något. Den turkiska termen är hâl ("läge, tillstånd"). Del A går igenom sex kasus, i den ordning som ger sig själv: ackusativ (kap 11), dativ (12), lokativ (13), ablativ (14), genitiv (15). Det sjätte — nominativen — har du redan använt hela tiden: det är den nakna grundformen utan ändelse.

Ackusativ — turkiska ord belirtme hâli ("markeringsläget") — markerar ett bestämt direktobjekt. På svenska syns bestämdhet i artikeln: en bok vs boken. På turkiska syns den i ackusativändelsen: bir kitap vs kitabı.

Paradigmet

Ackusativändelsen är -(y)I — en hög vokal som följer fyrvägsharmoni. Bindkonsonanten -y- dyker upp när stammen slutar på vokal (för att inte två vokaler ska stöta ihop).

Tre saker att lägga märke till:

1. Vokalharmonin är fyrvägs — exakt samma fyra vokaler som du redan kände från possessivsuffixet -(I)m, frågepartikeln mI och predikatsändelsen -(y)Im.
2. Bindkonsonanten är -y- — alltså samma -y- som du har sett i predikatsändelsen hastayım "jag är sjuk", inte -s- som i possessivens annesi "hennes mamma".
3. Konsonantmjukning gäller — ackusativen börjar med vokal, så p → b, t → d, k → ğ, ç → c triggas: kitap → kitabı, yatak → yatağı, damat → damadı, ağaç → ağacı.

Vad är ett bestämt direktobjekt?

Ett direktobjekt är det som verbet handlar om — det som ses, köps, läses, äts, drucks. Frågan vad? eller vem? efter verbet ger objektet.

Ett bestämt direktobjekt är ett som talaren och lyssnaren båda redan vet vilket det är — det är specifikt, identifierat, "boken" snarare än "en bok".

På turkiska markerar ackusativändelsen den här bestämdheten. Utan ändelse är objektet generiskt eller obestämt.

När är objektet alltid bestämt?

Vissa typer av objekt är alltid bestämda och tar alltid ackusativ:

1. Egennamn: Ahmet'i görüyorum. "Jag ser Ahmet." Egennamn är per definition bestämda.
2. Personliga pronomen: seni seviyorum "jag älskar dig", onu biliyorum "jag vet/känner honom".
3. Possessivt böjda substantiv: annemi seviyorum "jag älskar min mamma" — anne + m + i. Något som har en ägare är specifikt.
4. Demonstrativt utpekade objekt: bu kitabı, şu çantayı, o filmi — det här/det där är pekat ut, alltså bestämt.

Bindkonsonant -y- — påminnelsen

Det är samma bindkonsonant -y- som du redan känner från predikatsändelsen i kapitel 4 (hasta + (y)Im → hastayım). Hela mönstret är konsekvent:

• Stam slutar på konsonant + suffix börjar med vokal → fogning rakt på: kitap + ı → kitabı.
• Stam slutar på vokal + suffix börjar med vokal → -y- infogas: araba + ı → arabayı.

Possessivsuffixets -(I)m gör inte detta — där droppar suffixet sin egen vokal istället: anne + m → annem. Ackusativen behåller alltid sin vokal och tar bindkonsonanten -y- när den behövs.

Pronomen i ackusativ

Personliga pronomen får en något oregelbunden form i ackusativ — men det är ett kort, lärbart paradigm:

Anmärkning: o → onu lägger till ett oväntat -n-. Det är spår av en gammal stamform on-; samma n dyker upp i alla kasusformer av o (kommer i kapitel 12–15). Värt att lära som ett mönster: o, onu, ona, onda, ondan, onun.

Bindkonsonant -n- efter possessivsuffix 3:e person

Det dolda -n- dyker upp på ytterligare ett ställe: när en kasusändelse läggs på ett substantiv som redan är böjt med possessivsuffix i 3:e person (singular -(s)I eller plural -lArI). Då skjuts ett -n- in mellan possessivsuffixet och kasusändelsen för att hålla ihop ordet.

På 1:a och 2:a person behövs inget -n-. Possessivsuffixen -(I)m, -(I)n, -(I)mIz, -(I)nIz slutar på konsonant, och ackusativen -ı/-i/-u/-ü fäst rakt på:

Det här -n- — det är inte samma sak som ackusativens ändelse. Det är en buffer-konsonant, exakt som -y- i arabayı och -s- i annesi. Tre bindkonsonanter, tre roller: -y- mellan vokal+vokal i de flesta suffix, -s- mellan vokal+vokal i possessiv 3:e sg, -n- mellan possessiv 3:e person och en kasusändelse.

Egennamn — apostrofen

Turkiskan sätter apostrof mellan egennamn och alla suffix. Detta är en TDK-regel:

• Ahmet → Ahmet'i "Ahmet (objekt)" — t mjuknar inte över apostrofen.
• Ayşe → Ayşe'yi — vokalstam, bindkonsonant -y-.
• İstanbul → İstanbul'u — fyrvägs -u efter bakre rundad u.
• Türkiye → Türkiye'yi — vokalstam.
• Ankara → Ankara'yı.

Anmärkning: konsonantmjukning blockeras av apostrofen — Ahmet'i, inte Ahmed'i. Detta är en av få platser där den annars rigorösa mjukningsregeln inte gäller.

Verb — förskottade former

Den här boken drillar verbet formellt i kapitel 17 (presens pågående -(I)yor). Men för att kunna se ackusativen i bruk här behöver du några verbformer redan nu. Nio nya verb introduceras i sin presens pågående form, i tre personer — jag, du, hon/han:

Verbet står i regel sist i meningen — en kort påminnelse om turkiskans SOV-ordning som du börjar se nu på riktigt.

Negation och fråga — bara små noteringar

Den fullständiga verbnegationen (-mA-) kommer i kapitel 18. Ackusativen påverkas inte av den — objektet behåller sin ackusativändelse oavsett om verbet är jakande eller nekande. Och frågepartikeln mI placeras precis som vanligt: sist, efter verbformen — Kitabı okuyor musun? "Läser du boken?"

Du behöver inte producera negation eller fråga med verb än. Det räcker att känna igen — många övningar i det här kapitlet håller sig till jakande presens.

Ordning bland suffixen

När substantivet bär flera ändelser samtidigt är ordningen fast:

stam — (pluralis -lAr) — (possessivsuffix) — (kasus)

Notera mjukningen: kitap → kitabım (vokalsuffix triggar), men kitaplar (konsonantsuffix triggar inte). När ackusativen läggs på en redan possessivböjd stam behåller stammen sin mjuknade konsonant: kitabımı.

Paradigm — sammanfattning

Ackusativen på sex modellord

Pronomenparadigm

ben → beni, sen → seni, o → onu, biz → bizi, siz → sizi, onlar → onları

Notera dolda -n- i o, bu, şu → onu, bunu, şunu.

Det nya ordförrådet i grupper

Att läsa, att se, att höra: dergi "tidning / magasin", gazete "dagstidning", mektup "brev" (p→b), resim "bild / tavla" (vokalbortfall: resm-), film "film", müzik "musik" (k→ğ), konser "konsert".

Att äta och dricka: meyve "frukt", sebze "grönsak", dondurma "glass", salata "sallad", pasta "tårta", kek "kaka / sockerkaka" (enstavigt lånord — k mjuknar inte), simit "sesamring" (t→d), tavuk "kyckling" (k→ğ), portakal "apelsin", yemek "mat / maträtt" (även verb 'att äta').

Att köpa och ta hand om: paket "paket" (t→d), hediye "present / gåva".

Att gå på: maç "match" (ç→c), sinema "bio / biograf", plaj "strand".

Verb — förskottade presensformer: almak "ta / köpa", bilmek "veta / kunna", görmek "se", içmek "dricka", istemek "vilja / vilja ha", okumak "läsa", sevmek "tycka om / älska", yapmak "göra / laga", yemek "äta". Alla används i formerna -iyorum / -iyorsun / -iyor tills kapitel 17.

Övningar

Härnäst: i kapitel 12 möter du det andra kasuset, dativen -(y)A, som markerar "vart" och "till vem". Tillsammans med ackusativen får du då ett komplett objektsystem: vad jag gör (ackusativ) och vart jag riktar handlingen (dativ).